"Maybe you are a princess in Sweden, but here you're not!"

Så löd ett stycke ur ett brev som min första 37(!) åriga flatmate skrev till mig. Han skrev ett brev till mig. Han tyckte att jag inte hjälpte till. Han sa att vi skulle vara ett "samhälle" som han så fint uttryckte de. Som ni märker var vi ju inte bästa vänner precis. Jag lovar er, jag hjälpte till. Men hur lätt är det att vara supereffektiv när man jobbade 8h om dagen, han var ju bara hemma hela tiden. Han skulle gå i skolan i ung. 4h per dag, men det gjorde han inte, han tyckte inte att han lärde sig något. Men för att man ska lära sig något så måste man ju gå till skolan, eller hur? 
Det jag vill säga här är att vi båda var vuxna, eller i alla fall han. Jag menar om han hade velat säga mig någonting så kunde han väl berättat det själv, inte skriva något patetiskt brev, eller vad tycker ni? Jag brydde mig i alla fall inte om brevet alls och efter en vecka av inget prat och sura blickar så skulle han åka tillbaka till Tyskland - hans tid var över i Dublin. Jag kan lova att jag aldrig har varit så lycklig i Dublin!
Efter ett tag flyttade jag till en anna lägenhet och där träffade jag Wendy och Isabell - världens bästa flatmates!

Puss!

Kommentarer
Postat av: Sara

löjligt!

2008-07-26 @ 01:00:53
URL: http://snuffsaan.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0